jag anser att idag har människor för liten del att bidra med i vad gällande regeringsbeslut.
om man tittar till hur demokratin fungerar så brister det.
idag har vi 340? st mandat i regeringen som tillsammans ska besluta vad som ska göras med sverige.
de ska behandla frågor om ekonomi, arbetslöshet, hur de statliga pengarna används, välfärd, hjälp osv. men är det verkligen så vi vill ha det?

att vi bara får vara med att välja (ungefär eller nästan) vilka som sitter med i regeringen.
fast inte heller det egentligen. för som det ser ut idag så väljer man själv om man vill bli politiker(vilket i sinn tur är bra.) men vilka är det som klättrar allra högst upp och vilka har bäst förutsättningar i samhället? enligt min mening så är det just dom som haft det bra i det stora hela och inte dom som blivit drabbade av en dåligt utförd politik som styr vårat land.

bara genom att kolla på dagens regerings inkomster och att de ändå sucktar efter med kännetecknar iaf endel av det jag menar.
hur många av de i sd är tex flyktingar eller hur många av de i den borgerliga regeringen har någonsin varit fattiga, arbetslösa en längre tid eller hemlösa?
varför är det då inte dom som vi har att välja mellan? alltså dom som har haft problem. eller jag menar dom som är mest lämpade för jobbet.
sedan, är det verkligen rimligt att de ska ha så hög lön som de har?

ja visst kan man dra en gämförelse som den som följer; att de som driver eget företag har miljoner att ta ut i lön men de som driver vårt land har hundra tusen i lön. men å andra sidan bör vi ju titta till det arbete som de utför.
klart att de borde ha mycket i lön men ska dom verkligen ha så mycket? är det skillnad på fysiskt arbete och psykiskt arbete?

iaf så borde dom införa ett system som tillåter folket att yttra sig, ta upp frågor, ifrågasätta och framför allt ett system som skyddar individen från staten när staten gör fel.
vi kan ta socialen som exempel. dit går man för att få hjälp och stöd främst ekonomiskt ifall ens egen inkomst uteblivit av olika anledningar och man behöver hjälp för att betala mat och husrum mm. om man som sambos bor ihop så har man enligt lagen ingen försörjningsplikt så som man har om man ingått äktenskap. man är oftast mycket medveten om vad det innebär att ingå äktenskap innan man gör det, så att säga. men socialen har en praxis som de följer till punkt och pricka som säger att är man sambo så går man på det gemensamma hushållets inkomst och inte det berörda personens inkomst. sedan har det en norm(alltså en nivå, en summa) som man skall ligga under för att bli berättigad bidrag.
vi kan dra ett exempel som kanske får er att förstå vad jag är ute efter.

vi säger att deras norm ligger på 8tusen för sambos.
och i vårat exempel så har linn precis blivit av med jobbet men har inte jobbat tillräckligt för att ha rätt till akassa. linn har däremot skrivit in sig på arbetsförmedlingen och har därigenom rätt till ersättning på 2000kr i månaden.
och hennes kille oscar har en inkomst på 6005kr i månaden från sitt extrajobb och arbetsförmedlingen. han har inte heller rätt till akassa.
detta gör att de har en sammanlagd inkomst på 8005kr i månaden.
linn har utgifter på 4000kr i månaden varav 2000kr går till hyra och resterande till mat och kommunikationsmedel.
oscar har utgifter på 7000kr i månaden för att han betalar elräkningen, sin del av hyran, mat, tv, bil osv.
allt detta innebär att oscar går 1000kr plus varje månad medans hans tjej linn går 2000kr minus trots att oscar är snäll och låter henne slippa betala endel av hennes utgifter eftersom han tar de istället.

om man i detta fall vill ta del av rätten till bidrag men blir nekad pga praxisen som socialen följer så måste man ta till andra medel.
men detta är en lång, krävande och troligen kostsam process eftersom detta måste göras via polisanmälan och domstol. och om man då inte vinner så måste man bekosta domstolskostnaderna själv.
när man står där som linn och oscar nu gör och har blivit nekade ersättning. vad tror ni att man har för changs att vinna detta ärende när domstol, polis, social och personal "ägs" och betalas av staten.

bör man då inte som privatperson kunna vända sig till något som inte styrs av staten!? för att kunna känna någon slags trygghet.

samma fråga kan man ställa sig vad gäller försäkringskassa, sjukförsäkringsreformer, sjukhus, polis, skolor, arbetsförmedlingar osv osv.

det är av dessa anledningar jag ställer mig frågan är vår form av demokrati den rätta vägen att gå?

ni får gärna kommentera och rätta mig om ni tycker att jag har fel eller vill anmärka på något.
som sagt det här är min syn på det hela.